Spikmattan och jag

Det börjar klicka riktigt fint mellan mig och min svarte vän, spikmattan. Så pass bra att han(hon, den, det?) får följa med mig i sängen varje kväll.

För ett par dagar sen hände det mycket ovanliga att jag somnade före Anders. Så småningom kom han in, drog sitt täcke åt sidan och började skratta.

"Tyst din psykopat.." tänkte jag lite ilsket där jag låg och dvalade på mina spikar.

"Isabell, du måste vakna. Du kan inte ligga på sidan på spikar och sova, hahaha!"

"Euhmmm, va? Klart att jag kan. Varför väcker du mig när jag äntligen sover för en gångs skull?"

"Jamen du ligger på spikar! Kolla din rygg, du är väl ingen fakir?? Tanken är väl att man ska ligga en stund och slappna av på mattan. Inte sova en hel natt liggande på sidan??!"

Ja, jag vet inte. Vet bara att jag somnar som ett barn när jag ligger på spikar. Det hade man väl aldrig trott....?

Tacka vet jag riktig mat!

Jag har i dagarna fått ett paket hemsänt med sk bars. Bars i det här fallet innebär bitar vars innehåll är okänt. De är täckta av choklad och ska ätas istället för mat, för att gå ner i vikt. Jag kanske ska tillägga att jag inte har beställt det här själv utan är en sk Buzzador, som får varor hemskickade ibland för att prova, bjuda och sedan utvärdera produkten ifråga.

Nu gjorde jag precis misstaget att först äta en rejäl lunch bestående av kokt torsk i persiljesås, kokt potatis, broccoli och två stora knäckebrödsmackor. Efter det åt jag en bar(som alltså ska ersätta en hel måltid).

Nu mår varken jag eller min mage bra. Fy och usch vad proppmätt och illamående jag blev. Klantigt.

Tvångstankar

Vi bor några trappor upp utan hiss, vilket betyder att hela familjen har ganska många trappsteg i benen. Dessa är tyvärr utspridda på flera år varför de inte syns i form av stenhård rumpa eller superstarka ben.

Idag tvättar jag i källaren. Det betyder många trappsteg på ganska kort tid. Det känns, och jag kan aldrig bara springa upp eller ner. Jag provar olika stilar. Springer på tå, med böjda ben, raka ben, snabbt, långsamt. Jag känner mig som en riktig elitidrottare och önskar att jag vore brevbärare.

För de är väl vältränade???

Väkommen till blogg nr 2!

Jag har länge funderta på att skapa en ny blogg. Kanske med en lite egoistisk baktanke. Den tidigare har kommit att handla mycket om min vardag tillsammans med familjen men den här bloggen är min, bara min. :-)

Här kommer jag att ventilera smått som stort, nytt som gammalt. Kanske ältar jag samma sak om och om igen eller så känns det bara skönt att få skriva av sig och gå vidare. Inget är för litet eller stort för att diskuteras här och har du läsare någon fråga eller tips på ämne att fundera kring så är du jättevälkommen med en kommentar!

Hoppas att du ska trivas här och återkommer snart igen!